In English
Några ord om stolthet och kärlek
Henrik Lindholm är en före detta elev på skolans designlinje.
Läs hans egna betraktelse om tiden på skolan, vad han gör idag och hans ambitioner för framtiden.
"Mitt namn är Henrik Lindholm. Jag är nu 21 år och studerar på Designprogrammet på Växjö Universitet. Det är tuffa studier. Det blir många sena nätter, och ibland önskar man att man bara kunde flyga iväg. Men jag älskar att jag gör det här för mig själv. Runt en virvlar arkitekter, illustratörer, konsthantverkare och konstnärer. Detta är verkligen rätt plats att växa i. Jag är på väg till Göteborg. Tåget skakar så när jag skall läsa det jag redan skrivit mår jag lite illa, och den tjocka gubben bredvid sneglar över sin axel ner på min datorskärm då och då, hoppas han inte läser nu. Det blir många resor nuförtiden. Vännerna och familjen finns över hela Sverige nu. Jag har lärt mig att resa, jag har bott i Leksand.
För ett år sedan läste och levde jag på Leksands Folkhögskola. Jag läste på Designprogrammet. När jag en solig sommardag i sena juli 2007, fick beskedet att jag blivit antagen i Leksand blev jag jätteglad. Jag har som så många andra alltid haft ett intresse för form och konst. Tänk att få hålla på med det man älskar, vilken lyx! Visst Leksand var långt hemifrån, men tankar om hemlängtan nådde mig aldrig, aldrig någonsin. Minnena från första dagen gör mig väldigt nostalgisk nu när jag frammanar dem sittandes i mitt hårda tågsäte. Solen strömmade in genom fönstret i internatkorridoren Dalagården D, och jag kokade alldeles för starkt kaffe. Jag satt där ensam i solen och jag kommer än idag ihåg hur otroligt rätt jag tyckte att det kändes, det bubblade inom mig.
Lärandet tog man eget ansvar för, inte sällan arbetade jag tills solen nästan gick upp på andra sidan natten. Det finns egentligen inga ord som beskriver hur mycket jag lärt mig kunskapsmässigt. Det känns som om min designresa började där och då. Konst, processtänk, att tänka med händerna, datorkunskaper och lärdomen om vad man själv står för. Jag lärde mig att kontrollera kaoset i huvudet.
Jag njöt hela vägen igenom. Jag njöt av skräcken för mörkret när jag var den siste kvar på skolan innan jullovet. Jag njöt av arbetsprovshetsen på vårterminen då alla stannade uppe i skolan tillsammans till sent in på natten och fikade i fikarummet i pauserna, och alla skrattade av trötthet. Det är en underbar känsla. Jag minns alla stjärnbeströdda nätter på taket när vi drack thé och tänkte. Allt kändes så viktigt, och ändå så oviktigt.
Leksands Folkhögskola handlar om personlig utveckling. Jag kom dit med ett brinnande intresse för design, men jag lämnade skolan med någonting så oerhört att jag inte ens kan förklara. Jag hör musik när jag tänker tillbaka på tiden, och i ögonvrårna samlar sig tårar av stolthet och kärlek. Tåget har slutat skumpa, och den tjocka gubben bredvid har stigit av för längesedan. Det är märkligt hur vissa saker bara händer. Jag känner en ny doft av parfym från någonstans, och nya människor stiger in i kupén. Snart hör jag en röst:
- "Nya resande? Nya Resande?". Själv sitter jag bara här i mitt säte. Världens virvlar förbi och jag ser på, och förundras över dess bottenlösa skönhet. Men snart är det också min tur att stiga av tåget och låta nya äventyr svepa mig iväg, såsom jag lärt mig att man måste göra. Det bara är så det funkar. Men för er som aldrig tagit tåget till Leksand, och gått från stationen över bron och upp igenom skogen till skolan säger jag; det är en resa ni aldrig kommer glömma."
